Det negativa med IPRED

Igår skrev jag om det positiva med IPRED, idag skall jag skriva om det negativa. Genom att ändra  några formuleringar i min förra postning som var oerhört vinklad, och framhävde några få dåliga argument på ett överdrivet positivt sätt. Idag skriver jag samma text, fast med en annan vinkling. Båda texterna beskriver en verklighet, men denna text använder få positiva ord och beskriver mer rättvist vad jag känner. Tyvärr ser jag idag att min förra text kan framstå på ett annat sätt än vad som var tänkt. Tanken är att den ena texten inte utesluter den andra, men detta är vad som skrevs mellan raderna i min förra postning.

Under lång tid har upphovsrättsindustrin växt sig allt starkare. Multinationella bolag har byggt upp enorma förmögenheter tack vare hårt arbetande artister. De flesta artister sitter tyvärr i klorna på  industrin som bara agerar onödig mellanhand. Flera artister tillåts inte ens att sprida sina verk på nätet.

De senaste åren har behovet av de stora skivbolagen allt mer försvunnit. Teknikutvecklingen har sprungit ifrån dem och de klagar över intäkter som de tror att de annars skulle haft. Det är viktigt att vi inte låter dessa företag stoppa teknikutvecklingen, deras verksamhet är historia om de inte följer med.

Skivbolagen anser att de borde tjäna mer pengar, därför har EU tagit fram ett direktiv som gör att dem kan få en laglig rätt att öka sina intäkter. Vår regering har gjort en tolkning av detta direktiv, som ger upphovsrättsinnehavaren möjligheter att via domstol begära ut information om vilka personer som finns bakom olika IP-adresser. Nu är det inte möjligt att göra en koppling mellan IP och person, men det är en sak man blundar för, och det är ett stort problem.

Vi har redan sett utvecklingen i Danmark och USA. I dessa länder har upphovsrättsindustrin växt, vilket har gjort att hela arméer med upphovsrättjurister har fått jobb. Är det så här regeringen tänker skapa nya jobb?

Eftersom många skivbolag tror att dem förlorar stora pengar på fildelning, så kommer man i framtiden att hota dem som har laddat hem några låtar med rättegång. För att undkomma rättegång så kan den anklagade betala en månadslön, eller något i den stilen. Om personen som laddat ner musik, inte har laddat ner, så kommer denne att tvingas kontakta en jurist för att i domstol framföra sin åsikt. Om domstolen anser att skivbolaget har rätt, så kommer fildelaren att få betala för de antal låtar som skivbolaget anser att de annars skulle ha sålt, plus en årslön eller så.

Det kommer att handla om absurda belopp som den anklagade riskerar att få betala. När någon själ en skiva i en affär så leder detta inte till något annat än att personen som inte betalat får en tillrättavisning och lämnar tillbaka skivan. Vill regeringen att stöld av en skiva skall ha ett lägre straff, än om någon laddar hem skivan?

Med IPRED får vi ytterligare en lag som inte kommer att förändra någons beteende, samtidigt som man öppnar nya möjligheter för musikindustrin att tjäna pengar på hot. Det är bara jurister och multinationella bolag som kommer att vinna på detta, inte artisterna.

Slutsats: Ofta är det som står mellan raderna det viktigaste, men detta var ett misslyckat experiment som misstolkades och skapade förvirring, jag skall inte göra om det.

Det har skrivits otroligt mycket om IPRED den senaste tiden, men det verkar även som att tidningarna har vaknat. Via Falkvinge så hittar jag en länk till en undersökning om ungas fildelningsvanor, gjord av Rättspolitiska Forskningsinstitutet i Finland. Christian Engström skriver om Francois Cormerys problem med att sprida sin musik fritt. Opassande tar upp problemen med privatpolisen i Danmark och den totala bristen på dialog om Lissabonfördraget. Oscar Swartz skriver om vad IPRED har inneburit för Finska ungdomar. Anna Troberg anser att STIM och IFPI inte är kreatörernas vänner. Mary Jensen släpper inte problematiken med kopplingen mellan personer och IP-adresser. Urban Cat upprepar sig, men det verkar vara det enda som fungerar. Jens O undrar vad det är för fel på upphovsrättsindustrin. Rhodin anser att upphovsrätten inte har en särställning mellan motstridiga rättigheter och skyldigheter. Annarkia skriver om oron över att IPRED privatiserar polisiära uppgifter och brandskattar en hel ungdomsgeneration. Scaber Nestor har observerat tidningarnas olika sätt att rapportera om IPRED. Farmorgun har upptäckt att det finns riksdagsledamöter, som i likhet med upphovsrättslobbyn, försökt göra IPRED1 till en sak för eller emot Piratpartiet. Lars-Erick tar upp viktiga frågeställningar rörande IPRED. Dumheterna klargör hur det ligger till med IPRED en gång för alla? Motpol är inte glad över att förknippas med ordet; pöbel. Olof arbetar med en medborgarannonssida. HAX är inne på samma linje som mig, allt verkar vara teater, men vem vågar syna korten.